Artist: World Party
Skiva: Goodbye Jumbo – 1990
Producent: Karl Wallinger
Kolla in: Put the Message in the Box & Way Down Now.

Okej, Karl Wallinger, World Partys grundare och enda medlem, har elefantöron och skyddsmask på omslaget.

Men det är lik förbaskat en mycket bra och underskattad platta från tiden då det plastiga och självgoda 80-talet och det ironiska 90-talet möttes. Soundet är förvånadsvärt tidlöst och skivan är ett gott hantverk, den skulle kunna vara inspelat ifjol och fortfarande låta hyggligt fräscht. Inte  illa för en skiva som kom för 21 år sedan.

Det är enkelt, berättande och bra texter och välspelat.

Sådant gillar vi

Underbara R.E.M. Tack för allt.

Cat Stevens (numer Yusuf Islam) är en av dom stora, oavsett hur mycket muslim han är idag och korkade saker han kläckt ur sig. Jag kan inte undgå att älska denna mans musik och texter. Vid sin nu ganska omtalade konvertering till islam så sa Cat/Yusuf/Steve/Whatever  att ingen av hans låtar var direkt dåliga och var upprörande för den islamska läran.

Sorry Yusuf, men du hade fel.

Låten ovan är det kanske mest knarkiga jag hört sedan Jefferson Airplanes slagdänga White  Rabbit från woodstock-tiden. Den handlar om hur man lever och mår bra genom att lukta på ångorna från en frukt kallad Banapple.  Undrar vad mullrona i Iran tycker om det

Låten är såklart skriven på skämt men ändå …

Vad säger man, hjälp …

Fem dagar och sex nätter. Strid, vapen och musik så det räcker och nästan blir över. Fältartisterna är något totalt unikt och jag är stolt över att få vara med i detta fantastiska gäng.

Hur veckan sett ut i punktform.

* Spelat nio låtar och sjungit/frontat en.
* Skjutit sju magasin lösplugg
* Skjutit skarpt, dock inte mer än två magasin
* Umgåtts med underbara människor
* Fått träningsverk som heter Agaton p.g.a nästa punkt
* Övade strid och förflyttningar plus sjukvård.
* En gång igen fått rejäla skavsår av kängor m/90
* Jag höll mig frisk denna gång, tack och lov
* Jag har njutit varje sekund.

Tack till alla “fältisar” och givetvis alla instruktörer som hållit en fantastisk kurs. Den knäckte 2007 med hästlängder.

Kram på er alla.

Smaka bara på titeln. Bara den kan väl göra den mest plåtmagade lyssnaren illamående.

Michael Bolton är en beundransvärd man på många sätt, jag respekterar honom stort för att han stått pall. Delvis är han en bra sångare i sin genre, betydligt duktigare än vad många vill få honom till. Sedan har han fått ta enorma mängder skit, som han på ren svenska vitat bort och gravat åt. Han har helt enkelt kört sin grej och stått för den, även om han hade hockeyfrilla så sent som 1999.

Men då man 1990 engagerar “superlåtskrivaren” Dianne Warren och låter Walter Afanaiseff (tänk Mariah Carey – “Music Box” och Savage Garden – “Affirmation”) producera kan det ju inte annat än bli en katastrof, i alla fall 20 år senare. Problemet är att 1990 måste detta redan låtit enormt passé.

Vad jag syftar på är trummaskinen med det enorma reverbet som dånar igenom hela låten. Synthbasen som låter så plastig så man tror inte att det är sant och den där “orchestra hit”-grejen som fortfarande finns på våra keyboardar i musiksalen och driver mig till vansinne.

Detta är självklart gjort för radio och vara lyssningsvänligt som bara attan, det konstnärliga värdet är såklart nersopat redan på ruta ett. Men är det egentligen så dåligt? Problemet i mina öron är arret, instrumenteringen och titeln. Låten i sig är ju inte så kass. Med en ståbas, en pianist och lite jazztrummor skulle man kanske kunna fräscha upp den rejält?

Melankolisk Niklas pratar ut i Expressen och tycker folk fått en felaktig bild av honom?

Saker som Niklas låtar brukar handla om

1. Att köra på fåglar och begrava dom nånstans vid en sjö
2. Att vara förlorad igen, trots att kärleken vinner så är JAG förlorad igen.
3. Om jag vart en häst vore du ett stall om du var hagen så vore jag staketet
4. Om att en kärlekskrank man kör en postbil med brev till byns enda blondin
5. Att åka ut på Lidingö och hem igen.

Inte sagt att Niklas inte är en duktig artist, men med detta som mest kända alster (om än lite omskrivna här) så är det kanske inte så konstigt att man framstår som melankolisk.

Niklas verkar dock vara en man med både distans och humor, då han själv drivit med ovanstående textrader vid ett flertal tillfällen vilket hedrar honom!

Jefferson Airplane blev Jefferson Starship 1985. När bandet tyckte dom gått för långt från sina mästerverk , skrivna och inspelade i och under det knarkiga San Fransiscos glada 60-tal, strök man helt enkelt Jefferson från bandnamnet. 1985 kom man således ut med sin första skiva som “nytt” band. Självklart ger man skivan det fantastiska namnet “Knee Deep In The Hoopla” och som första singel väljs ovanstående låt.

Låten är inte så hemsk musikaliskt, men soundet liknar snudd på inget annat. 80-talskitch så det bara skriker om det. Texten skrevs av Bernie Taupin, mest känd som Elton Johns textförfattare. Och så denna video …

Vad han egentligen menade fattade nog ingen. Vilken var staden man byggde på rock’ roll? Vad skulle staden symbolisera? Om det nu INTE var San Fransisco varför är det då med en “trafikrapport” under bryggan där “Golden Gate Bridge” och “City by the bay” nämns? Denna lär dock ha bytts ut mot olika trafikrapporter från olika städer efter liken stad låten spelades i, i New York City så pratade man om George Washington Bridge istället, etc …

Det hela blir ännu lustigare då man analyserar testen. Den handlar nämligen om Los Angeles under tidigt 70-tal och om alla som flyttade dit och sökte jobb i musikbranschen. Lägg sen till att texten är skriven av en Engelsman och man lägger in en trafikrapport från San Fransisco på den versionen som släpps i hela världen.

Inte konstigt att det blir knäppt …

Hur det gick för låten? Tja, USA-etta såklart