Få artister spelar så stor roll i mitt liv som “The Boss” vilket såklart innebär Bruce Springsteen. Anledningen är enkel, br låtskrivande, bra framförande och ett fanatiskt band. Mest av allt tror jag att jag gillar “bossen” för att han vill berätta något. Han vill berätta om sin bakgrund och han är stolt över den, även om USA har baksidor som vi alla känner till.

I denna film får vi möta honom och hans band, efter 13 år som åtskilda, i en tio dagar lång inspelningssession i New York 1995. Bandets medlemmar är 45-50 och på toppen av sina karriärer och dom spelar bra, så sjukt bra att jag får ståpäls. På denna korta tid  skulle dom spela in minst två låtar som skulle platsa på Bruces hitssamling som kom ut senare samma år.

Dom producerade mer än så.

Flertalet låtar som spelades in kom inte med, Secret Garden gjorde det och blev en hit. “Blood Brothers” blev en värdig låt men jag undrar om inte dom andra versionerna av samma låt (som spelades in samtidigt) egentligen är bättre. “This Hard Land” som alla trodde var ny var visserligen nyinspelad men den första versionen från 1083 som inte kom med på “Born In The USA” är så mycket bättre, kanske ett av Bruces bästa studioögonblick någonsin (den versionen finns med i boxen Tracks” som kom ut i slutet av 90-talet”.

På tio dagar han dom spela in sex-sju låtar av högsta klass. Det är något som få skulle fixa. Flera av låtarna som inte kom med på “Greatest Hits” har släppts i andra sammanhang eller åker runt på webben som olika bootlegs. Men det säger ju lite om hur Bruce arbetar.  Av tjugo låtar är kanske åtta något som kommer med på en skiva …

Det som dock slår en är vilken sammanhållning som finsn i detta band. Efter 13 år så spelade dom tillsammans bara direkt, bättre än någonsin …

Sjukt men också sjukt kul.

Mja, saken är den att jag har alltid sett mig själv som rockmusiker. Klaviatur och elbas (numer) är vad jag spelar och kommer spela. Problemet var dock mina år på musikhögskolan då jag fick pippi på att klassisk musik var något jag skulle ägna mig åt och att mina områden var klassisk sång, körsång, vokalensembler, körledning och en del annat.

Jag måste erkänna att det gick snudd på för långt. Jag har en klar B-nivå (vilket inte säger mycket egentligen) men det innebär 60hp i klassisk sång och 10hp i interpretation, mer än ett års heltidsstudier. Jag har medverkat på romansaftnar, solist på körkonserter och såklart vid konserter på musikhögskolan under min studietid där.

Allt fick ett abrupt slut. 2003 slutade jag i Piteå och flyttade via Solkusten till Uppsala. Sedan dess har det inte sjungits mycket. Jag grävde fram mina gamla noter häromdagen. lite sångsugen blev jag allt. Får se om man kan ge det lite tid igen …

Nedan en av Schuberts finaste, “Halt!” ur “Die Schöne Müllerin”.

Artist: Mike & The Mechanics
Skiva: Beggar On A Beach Of  Gold
Producent: Christopher Neil & Mike Rutherford.

Detta är detta hobbyprojekts tredje album. Mike Rutherford är inte bara en duktig musiker, han är en enastående låtsnickrare, kanske en av dom bästa. Många frågar sig vad Genesis varit utan Phil Collins men jag ställer mig motfrågan, vad hade Phil Collins varit om han inte sporrats av en sådan som Rutherford. Antagligen en mycket god trummis …

Mike & The Mechanics  var helt enkelt en sak som Mike Rutherford drog ihop när Genesis hade pauser. Mer popigt och mer radiovänligt än Genesis 10-minuterslåtar. Den första plattan gjordes på skoj, och sålde miljoner och sedan rullade det bara på. Duktiga sångare (Paul Carrack och Paul Young) i kombination med Rutherfords låtsnickeri kunde helt enkelt bara bli bra.

Det märkliga med denna skiva är att den är som gjord för att spelas på radiosporten. När det är paus i en fotbollsmatch så ska något som låter som det på denna skiva spelas. Och det värsta är att den är riktigt bra.

Lättlyssnad och välspelad, på gränsen till tråkig men ändå med glöd. Det är en konst i sig utan att det blir “Tototråkigt”.

Rekommenderade spår:
Beggar On A Beach Of Gold
Another Cup Of Coffee
Over My Shoulder
Someone Always Hates Someone

Artist: Bryan Adams
Skiva: Waking Up The Neighbours
År: 1991
Producent: John “Mutt” Lange & Bryan Adams

När det gäller “Brajan” så borde detta kanske ha handlar om hans mästerverk “Reckless”. Att kalla den ett mästerverk är nog provocerande i sig då det handlar om trallvänlig FM-rock, det är inget Pink Floyd, Radiohead eller Dylan direkt. Men det finns en anledning till varför jag konstant får frågningar om två av låtarna från den skivan av nya generationer elever. Låtarna är helt enkelt bra, medryckande och enkla, precis det som gjort Bryan Adams till en av vår tids mest säljande artister, även om det gått en tid sen hans senaste stora hits.

Detta handlar dock om Adams comebackplatta från 1991, Waking Up The Neighbours. Mitt exemplar är en sönderspelad CD från 1991 då skivan kom. Den innehöll en brakhit och fyra singlar utöver denna hit, men resten då? Vad är det egentligen Adams gör mest och bäst?

Jag kan säga det i enkla ord. Powerballader och rak hockeyrock modell Kanada.

Denna skiva är så mycket Kanada att det dånar om det. Det är Nordamerika och det är amerikansk kultur, dock att Kanada gör det ett snäpp bättre i Bryan Adams värld. Adams är ju dock brittisk i botten (född i Kanada av engelska föräldrar, pappan brittisk diplomat som senare stannade i Kanada) och är boende sen länge i Storbritannien så jag kan tro att denna platta var ett ganska  stor uppgörelse med hans egen bakgrund.

När det gäller “rockrökarna” så kör Adams på som vanligt, fullt ös. Balladerna sedan är av blandad karaktär. (Eveyerthing I Do) I Do It For You är ju en klassiker med snyggt arrangemang. Det gäller dock inte den hemska “Do I Have To Say The Words” vars produktion låter så daterad att jag får krupp. Lyssna på synthbasen och den dånande virveln, huvva.

“Waking Up The Neighbours” är en sjukt blandad platta där såväl guldkorn som bottennapp finns bland dom femton spåren. Jag sätter detta som Adams näst bästa skiva och den får 3.5 av 5 i betyg om ni frågar mig. Anledningen till det blandade resultatet kan vara att Adams för första gången jobbade utan sin radarpartner Jim Vallence som han gjort varje skiva med innan denna. Det är en brytningsfas, 80/90-tal och nya trender var på väg in och denna skiva låg mitt i en brytningsfas.

Bäst: Inledningen med fyra riktiga rökare på rad. Sådant hör man inte längre. Den kaxiga “Hey Honey, I’m Packin You In” är fortfarande bland det bästa Bryan Adams gjort. Den snygga “Thought I Died And Gone To Heaven” är också lysningsvärd trots hockeykörerna innan refrängen. Och såklart “jättehitten” som nämns ovan (som jag tror ALLA har hört).

Sämst: En del arrangemang låter plastiga och gamla. EN del låtar är rena parodier och n del spår låter precis likadana. Skivan skulle kunnat kortas till elva spår varje dag utan nån förlust.

Vissa skivor har förbryllat människor sen dess tillkomst, och skivan med den svenska gruppen “Caramba” är inget undantag. Vilka som medverkar på skivan vet man inte riktigt. Dom enda man vet är delaktiga är Michael B. Tretow och Ted Gärdestad. Alla medlemmar omnämndes nämligen som pseudonymer men Michael och Ted har trätt fram i slutet av 90-talet som medlemmar men resten framstår som ett mysterium.

Att Michael B. Tretow skulle göra detta är visserligen inte svårt att räkna ut. Mannen bakom “Den makalösa manicken”  lugnt skulle kunna göra detta står klart. Men vilka hade han med sig, Ted är klar men resten då?

Rykten säger att såväl Björn Skifs som Björn & Benny kunde ha medverkat. Inget av detta förvånar mig. Skivan är en skämtplatta som bygger på en ljudtekniker som vet vad han gör och en massa människor som vill skämta till det. Kan tänka mig att stora delar av gänget runt Stig “Stickan” Andersson är delaktiga i denna skiva.  Med andra ord skulle det kunna innebär att gänget bakom ABBA, Pugh Rogefeldt, Tomas Ledin och en del andra skulle kunnat göra denna flumplatta, på skämt.

Om så är fallet så hedrar det dom. Caramba är en underbar skiva där stora delar av världens mest kända folkmusikstilar parodieras grovt, med glimten i ögat.

Att dom delaktiga vill vara anonyma förstår jag dock …

Artist: Meat Loaf
Skiva: Bat Out Of Hell
År: 1977
Låtskrivare: Jim Steinman
Producent: Todd Rundgren

Nej, alla oinvigda, det är INTE en hårdrocksskiva när ni ser på omslaget. Det är ett av tidernas mest sålda album och det är fullkomligt omöjligt att sätta in den i en viss stil. Skivan släpptes 1977 och säljer varje år runt 200 000 nya exemplar. Det är inte konstigt då skivan är ett mästerverk, nästan i nivå med Springsteens “Born To Run”. Och likheterna mellan dessa båda skivor finns där, Phil Spector-ljudbilden är densamma och Springsteens trummis Max Weinberg och pianist Roy Bittan medverkar.

Men det är också enorma skillnader. Detta är inte en rockplatta som “Born To Run” utan snarare en samling rockoperor i miniformat. Varje låt hade kunnat vara ett nummer i en musikal. Det handlar om kärlek, svek, tonårsångest, bibliska liknelser och Meat Loaf sjunger verkligen hjärtat ur sig.

En annan stor del i att skivan blev så lyckad är Jim Steinmans låtar, det finns inte en död sekund. Visserligen innehåller den bara sju låtar men då dom tillsammans klockar in på 45 minuter förstår man längden och omfattningen på en del av dom. Titelspåret kockar in på närmare 10 minuter och den största hiten, Paradise By The Dashboard Light”  går in på närmare nio minuter och är i tre “satser”.

43 miljoner sålda ex. Helt sanslöst!

Uppföljarna är två. Bat II kom 1993 och var bra, dock exakt samma sak 16 år senare. Trean var sådär och kom 2007.

Låttips: Alla!
Bottennapp: Nej!
Solo: Todd Rundgrens motorcykelsolo i titelspåret. Det är en elgitarr ni hör …

Okej då, “mello” (fy fasen vad fult smeknamn) är igång igen.

Här kommer mina åsikter. Uppdateras löpande så ni som ser inlägget från Facebook får logga in på bjorn.haggmark.com, tack.

Mina tankar om bidragen.

1. Ola - jahaja, minns inte en melodislinga. Bra framförande men melodin sa noll. Tyvärr.

2. Jenny Silver - Okej, snygg (hmm) outfit men låten sa ju absolut ingenting.

3. Linda Pritchard - Kul artist och denna låten hade i alla fall en refräng som satte sig lite. Den första låten med lite kvalitet.

4.Pain Of Salvation -  Okej? Var inte detta ett band? Ser mest ut som en sångare? En duktig sådan men en låt som inte skulle funka i större sammanhang.

5. Anders Ekborg -Denna killen kan ju sjunga, det vet vi sedan innan. Men låten låter som en imitation av fjolårets vinnare. Pompöst men knappast nått som skulle fungera i större sammanhang, typ ESC.

6. Jessica Andersson – Sjunger bra, mer mogen nu (vid 36 så ska väl så vara fallet). Pompös ballad med musikalfeeling. Inget fel på låten och framförandet. Men hur ska detta (igen) klara sig i ESC?

(Fundering, är inet Christine Melzers klänning aningen felsydd?. Livet sitter ju inte snyggt )

7. Frispråkarn - En singelolycka modell sällan skadad…

8. Salem Al Fakir – Duktig kille, men vad gör han här? Skulle detta ha en chans? Kosmisk pop och en duktig artist. Kanske kvällens absolut bästa låt men också chanslös i stora sammanhang, tror jag. Men som sagt, detta var riktigt bra, dock lite felplacerat.

Mina tankar: Linda Pritchard (hon heter eg Norrgård, skribentens anm)  kör en Shakira och Salem Al Fakir är det multikultiinslag vi behöver. Dessa går vidare och Anders Ekborg alt Jessica Andersson får en andra chans.

Oops. Ekborg och Andersson åkte, gissade fel. Antagtligen har generationerna 13-18

20 minuter senare: jaha: Ola och Salem Al Fakir vidare. Inte så illa gissat ändå …

Artist: Blandade artister
Skiva: A Christmas Gift For You From Phil Spector
År: 1963
Producent: Phil Spector

Ska ni lyssna på julklassikerna i år så kan jag bara säga direkt att ni bör gå på det absolut bästa redan från dag ett. Phil Spectors julskiva är tolv julklassiker av mer sekulärt slag (utom den avslutande versionen av “Stilla natt”) och den är inspelad i Spectors hopplöst maffiga “Wall Of Sound”-stil. Med komp och stor orkester, inspelat genom ekokammare så det låter som om dom står och lirar i en kyrka modell katedral. Det är snyggt framfört, klockrent sjunget, mäktigt som attan och arrangemangen är underbara.

Det finns bara ett stort problem och det är versionen skivan ligger ute i, såväl på skivdiskarna som i Spotify. Spector är känd för sitt vurmande om att alla hans produktioner från denna tid endast får ges ut i mono och inte i stereo. Jag kan förstå varför då mono var standard på såväl skiva som i radio 1963. Själv sitter jag på en kopia av stereomixen som gavs ut på vinyl under 70-talet (en snäll människa har rippat den) och jag tycker den är så mycket bättre att lyssna på än den senaste utgåvan som är remastrad av Spector själv. Monomixen är dov och murrig medan stereoversionen har en helt annan öppen ljudbild. Man kan uttrycka det som att monomixen har som en blöt filt lagd över sig vilket är trist då såväl djupet som toppen på ljudbilden försvinner. Varför Spector “hatade” stereo kan vi ta en annan gång och han var inte glad när skivan gavs ut i stereo, men tack och lov att den gjorde det säger jag idag.

Artisterna då? Darlene Love, The Crystals, The Ronettes och Bob B. Soxx & the Blue Jeans. Standardartister i Spectors stall på den tiden.

Rekommenderade spår
Alla men “The Bells Of St. Mary” är extra mäktig.

Rekommenderad version:
Stereomixen från 1974 (vinylrip då skivan aldrig gets ut i stereo annars, alla CD-utgåvor har monomixen) som finns på en webb nära dig är den som, trots sina brister ger skivan mest rättvisa. Annars funkar versionen på Spotify eller en skivaffär när dig bra med, men den har som sagt en stentråkig ljudbild i mono. You pick your choise.