En simpel mördare som fått ett välförtjänt straff, samtidigt så är han ett av popens största genier.

Jag kommer aldrig att försvara det Phil Spector har gjort, det är fruktansvärt. Samtidigt kommer jag aldrig heller att sluta lyssna på hans produktioner från 60-talet som är fullkomligt briljanta.  Skillnaderna mellan geni och galning är ju erkänt svåra. I Phil Spectors fall är som solklara, mannen var och är i botten totalt skvatt galen och tyvärr gick det så långt att han hann med att döda en annan människa.

Ska inte skriva en uppsats om “Wall of Sound” här eller för den delen om The Crystals, Ronettes och alla dom andra artisterna han gjorde världsberömda. jag skulle vilja men orkar inte.

Idag minns jag bara Lana Clarkson som dog av en galnings skjutvapen. Galningen var samtidigt ett musikaliskt geni, men vad spelar det för roll i slutändan i detta fall. Livet är alltid större än musik och kommer så att vara.

En man och kvinna som gifte sig utan att känna varandra har nu varit gifta i över 10 år.  Kanske det är så man ska göra, anmäla sig till en radiostation med ett satt bröllopsdatum och fråga var bruden är och kalla kampanjen musiklärare söker prästfru, haha.

Missförstå nu inte min ironi i detta fall

Men samtidigt är det rätt intressant just detta. Skilsmässorna är fler än nånsin, vi verkar söka kickar och evig kärlek som ska vara ett konstant pirr i magen, något som självklart inte finns. Kanske det går att få någon form av kärlek att växa fram med tid snarare än häftiga känslor.

Kanske denna David i artikeln var smart, vad vet jag? Men att låta föräldrar, släkt och vänner välja vem man ska gifta sig med känns lite medeltid

Jag skrev denna text till min hemsida 2002 och hittade den på en gammal CD jag måste bränt under Piteå-tiden. Lite passé kanske men budskapet är ju så sant som sagt. Texten är kopierad direkt från hemsidan. Såklart skrivet med viss ironi och lite allvar i botten.

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – -

Språk är både intressant och kul. Jag är absolut ingen språkfaschist alls, jag stavar fel, missar i regler och allt sådant som nästan vi alla gör. Det är inget konstigt, snarare mänskligt. En företelese som dykt upp på senare år är fenomenet särskrivning. Ett fenomen jag INTE tycker direkt mycket om. Webbsidan skrivihop.nu gjorde ett tappert försök men tyvärr så andvändes deras kamp till att slå neråt, inte uppåt. Grunden till särskrivandet kommer nog från (antar man) en kombination med att engelska regler letat sig in i svenskan i kombination med särskrivna loggor och skumma stavningsprogram (läs Microsoft Word), INTE att Jan Nilsson eller Olle 10 år råkar ha svårt för det.

Jag tänker med dessa rader skriva vad som är den grundläggande regeln och nej, detta är INTE ett slag in ansiktet på ordblinda och säga “lär er skriva va” eller att klanka ner på dom som har svårt. Detta är en grundlägande regel bara, som tydligen 60% av den uppväxande generationen missat så jag känner mig tvungen att nämna den.

I svenska språket är det nämligen väldigt enkelt, uttalas ordet som ett ord så skrivs också det ordet som just ett ord. Det innebär att eftersom vi säger mjukglass så stavas det inte mjuk glass som om det skulle uttalas skulle innehålla en paus i stil med “mjuk (tyst) glass”. Man kan helt enkelt sammanfatta regeln med följande ord. Uttalas ordet som ett ord skrivs det också som ett ord, uttalas ordet som flera ord så skrivs ordet som flera ord.

Förstod ni? Okej, detta innebär att det det finns inga “in bjudnings kort” eller “bil hand böcker”. Eftersom dessa ord uttalas som ETT ord så skrivs dom också som ett ord. Samma sak här gäller nämligen som innan om nu nån missat det nämligen att uttalas ordet som ett ord skrivs det också som ett ord, uttalas ordet som flera ord så skrivs ordet som flera ord.

Ja, det är faktiskt sant att renarna inte ingår varje gång du “tjänar tusen lappar” eller du kan ge en “skum björn” blåbär att äta. Den skumma björnen och dom tusen lapparna faller även dom IN under samma regel som är precis lika enkel som den var innan ? vilken regel då ? Uttalas ordet som ett ord skrivs det också som ett ord, uttalas ordet som flera ord så skrivs ordet som flera ord.

Har Du orkat läsa ända hit? Jag är minst sagt imponerad av det. Det är dock en sak jag vill nämna innan du lämnar denna sida och det är en grundläggande regel för vad som gäller. Vad då regel? Sett den än? Kan ta den en gång till. Uttalas ordet som ett ord skrivs det också som ett ord, uttalas ordet som flera ord så skrivs ordet som flera ord.

——————

Övriga språkfel jag irriterar mig på

——————

Nej, jag har inget liv, är elak och vill slå på folk som redan ligger, jag vet. I landet lagom får man ju inte ryta till utan att vara dryg och vilja alla illa. Jag vill inte vara dryg och elak. jag vill bara hjälpa dom sin vill att lära sig en enkel sak. Just det!

“Uttalas ordet som ett ord skrivs det också som ett ord, uttalas ordet som flera ord så skrivs ordet som flera ord”

——————

Jag tycker Galenskaparna haft sin tid, dom var fantastiska på 80-talet men efter “Tornado” så har skratten kommit allt mer sällan. Hela deras senaste “sjukhusrevy” var ju bara en enda stor vänstervriden och urtråkig soppa. Dock kommer det ljusglimtar från Claes Eriksson då och då fortfarande och denna låt som Anders Eriksson sjunger här är ett typexempel. Helt ny är den väl inte, 2001 tror jag denna kom. Men i Galenskaparnas värld är det nytt.

Jag är fullkomligt övertygad att vänstern är bra på musik och högern bra på politik. Kom nämligen att tänka på Claes Eriksson då RKU (Radikal kommunistisk ungdom) gick med plakat nere på stan idag. Claes är väl med i KP dvs tidigare KPML(r) om jag förstått det rätt. Han har i alla fall uppträtt på deras partistämma vid ett antal tillfällen.

Musiken tror jag (inte säker) heter “They Laughed When I Started To Play” av en snubbe vid namn Fred E Cliffe. Instrumentet Anders spelar på är inte en ukelele eller en banjo, det bråkas om det i kommentarerna på YouTube. Sanningen är att det är en banjolele, en banjo med ukelelestämning i ulelelestorlek. Anders är en baddare på banjolele och något av det närmaste vi kommer George Formby idag

“Håll käft, när du talar med mig för jag vet att du är FARBROR FREJ!”

Underbart

Se Microsofts “brillianta” reklamfilm här

Vem är Lee Rocker?

Enkelt. En av världens främsta (antar jag) rockabillymusiker. Han sjunger och spelar ståbas som få andra och har gjort det i ett flertal band  Stray Cats är mest kända och har haft ett gäng hits. Sedan ingick han i Phantom, Rocker and Slick, en trio med två rockabillykillar och en gitarrist som lirat med David Bowie. Behöver jag säga att det låter som en blandning mellan americana och artrock?. Och behöver jag säga att jag älskar det och har deras första album på vinyl, trots att det aldrig släpptes i Sverige. Hur jag fick tag i den skrivan ska jag berätta nån gång. Men hur som haver, Lee Rocker är värd att lyssna på.

Rockabilly är visserligen simpelt rent ackordmässigt, de tär dom tre vanliga typ. Men jag lovar er, det är få som verkligen får upp det där riktiga och verkliga rockabillysvänget. Och det gör Lee Rocker med råge.

Albumet jag rekomendar heter “No Cats”. Katterna som saknas är såklart dom andra två medlemmarna i Stray Cats, Slim Jim Phantom,  en trummis som för övrigt är mest känd i Sverige för att ha gift sig med Britt Ekland och är typ 15 år yngre än henne, och fantomgitarristen Brian Setzer som har få konkurrenter i denna gengre. Här kör Lee på egen hand.

Och tro mig, det svänger.

Det är äkta. Det är ståbas, trummor och gitarrer. Trummorna är såklart i synk med hur det skulle låta på 50-talet och såklart är gitarrerna bara Telecasters. Min favoritgitarr alla kategorier och det lilla jag spelar själv är bara på Telecasters. Det låter helt enkelt bara enkelt, äkta och okomplicerat.

Kanske det är den enda anledningen varför jag rekomenderar denna platta. Enkelt, rakt och okomplicerat. Fjärran från samplers, maskinella groove och utan advancerade produkioner. Det är bara helt enkelt äkta …